Skapa en autobahn internt för er kommunikation

Jag jobbade på en arbetsplats där det var en vanligare kommunikationsväg att vända sig med sitt problem till lokalmedia än att lyfta sina problem internt.

På den arbetsplatsen hade det gått långt – den externa kommunikationsvägen var tydlig och gav i alla fall någon form av resultat, lyhördhet, medan de interna varken sågs och om någon testat dem tidigare hade de med all sannolikhet inte gett resultat, varpå man sen väljer en annan väg.

Inte minst i ett kritiskt läge som coronaläget nu bjuder på så är det viktigt att de interna kommunikationsvägarna fungerar så att:

• ledningens information når ut och gärna med utrymme för dialog
• medarbetares tankar, idéer och frågor har en naturlig plats och tas om hand

Kommunikationsvägarna måste kantas av en öppenhet där även jobbigare, ja kanske direkt kritiska röster, får plats. Och även om man omöjligt kommer kunna agera på precis allt så kan man i alla fall göra den mest grundläggande kommunikationspucken, nämligen lyssna.

Var stigarna upptrampade innan krisen?

Det är lättast att ta sig fram på stigar som redan är upptrampade. Så är det också med kommunikation i kristider, förhoppningsvis finns redan stigar där att gå på

• sätt att kommunicera på
• intranät som används
• kommunikativa ledare.

Men om stigarna inte finns eller har vuxit igen sig så måste man börja trampa upp dem igen. Ett sätt att gå tillväga är att fundera över hur vägarna ser ut och sen testa om budskapen verkligen når fram via dem.

• Ta budskap – vilket som helst – om det ska från toppen ut till Kalle i produktion – hur ser kommunikationsvägen ut? Finns det några fallgropar på vägen som riskerar att Kalle inte får dem? Hur täpper vi i så fall till dem?
• Testa sen det omvända – om Kalle i produktion har en tanke, fråga eller en oro – vad ska han göra med den? Och hur ska den hanteras – beroende av vad den är såklart.

Jag ser intranätet som stigarnas autobahn i detta fall för där finns utrymme för så mycket om vi vill. Information, dialog, samarbete och vi kan till och med bygga och brygga viktiga relationer den vägen. Och vi kan nå Kalle direkt utan omvägar via diverse chefsled – om han är där, som besökare till ert intranät. Därför får aldrig intranätet bli något som styrs med vänsterhanden medan högern sköter ”det riktiga jobbet”. Er internkommunikation med intranätet som autobahn är en förutsättning för att ni ska landa ”det riktiga jobbet” så bra som möjligt.

Var inte rädd för det negativa, oroliga eller konstruktiva

Sen kan det ju ibland vara så att det finns uttalade vägar men att de liksom överskuggas av en kultur som känns sluten eller auktoritär. Där man inte ska ifrågasätta eller om man ändå gör det bemöts av en manande blick snarare än ord.

Jag skulle säga som så. Var inte rädda för det negativa eller rättare sagt det konstruktiva i kritik – det är så mycket bättre att det som tänks sägs och kan ageras utifrån än att det sopas under mattan eller om man ändå är i behov av att få kommunicera det – tar det till media istället.

Dessutom vill ju den konstruktiva kritiken utveckla något till det bättre och ser man det så är det ju definitivt värt att lyssna på, eller hur?